Tyvärr påverkas dock individer i samkönade relationer fortfarande av negativa attityder som påverkar hälsan. Här har bland annat kommuner en roll att spela genom att arbeta med bemötandefrågor så att alla får ett likvärdigt bemötande.
På nationell nivå har regeringen ett ansvar och det är nu dags att regeringen tar hbtq-personers hälsa på allvar.
I våras presenterade Socialstyrelsen en studie där de har jämfört vilka diagnoser och dödsorsaker som är registrerade hos personer som lever i samkönade äktenskap jämfört med personer i olikkönade äktenskap. Socialstyrelsens rapport är hårda fakta om sjukdom och dödsorsaker inom en mycket utsatt grupp. Det är en rapport som vittnar om en folkhälsopolitik och hälso- och sjukvårdspolitik som felat och där regeringar och myndigheter brustit i sitt ansvar.
Det vi nu vet är följande;
1) Risken för depression eller ångest är dubbelt så hög bland män som lever i en samkönad relation jämfört med män som är gifta med en kvinna. Även kvinnor i samkönade relationer har en ökad risk för dessa diagnoser.
2) Kvinnor i samkönade äktenskap är särskilt utsatta för riskbruk avseende alkohol. Bland yngre kvinnor är risken hela sju gånger högre än bland kvinnor i övriga befolkningen.
3) Bland personer i samkönade äktenskap fanns en ökad förtida dödlighet (både död i somatiska sjukdomar eller självmord), särskilt bland män. Självmord var också vanligare bland kvinnor i samkönade äktenskap än bland kvinnor i olikkönade äktenskap. Bland männen var förekomsten av självmord högst bland män som hade varit i både ett olik- och ett samkönat äktenskap.
För att få till förändring så anser HBT-liberaler att det behövs tydliga åtgärder som riktas till hbtq-personer och som baserar sig på de behov som Socialstyrelsens rapport uppmärksammar, men även utifrån den kunskap vi har genom tidigare levnadsundersökningar. Tidigare levnadsundersökningar visar att ohälsan inte bara är stor bland homo- och bisexuella, den är även stor bland transpersoner. Insatserna behöver integreras i de styrdokument som rör folkhälsopolitiken överlag, men samtidigt behöver målgruppsanpassade, särskilda och riktade insatser genomföras.
Ett exempel är den nyligen framlagda handlingsplanen på alkohol-, narkotika-, dopning- och tobaksområdet (ANDT). I handlingsplanen hade regeringen chansen att inkludera målgruppen, men trots den kunskap vi nu har, och har haft om riskbruk och beroende fanns inte detta perspektiv med alls. Det är allvarligt och vittnar om en regering som inte bejakar aktuell forskning i utformandet av politik vilket i sin tur drabbar extra sårbara grupper. Vi vet av erfarenhet att om inte hbtq-personers särskilda utsatthet nämns särskilt inom ANDT-politiken och inom folkhälsopolitiken i stort och inga riktade insatser definieras och specificeras, tenderar gruppen att osynliggöras och glömmas bort. Socialstyrelsens rapport vittnar om just detta.
Alliansregeringen tog under sin regeringstid fram en särskilt hbt-strategi. HBT-liberaler ser att det nu kan vara dags att göra en översyn av strategin. I synnerhet de delar av strategin som avser hbtq-personers hälsa, riskbruk och beroende.